Kåldolmarna

110216

Fattigmansbussen till Orfanidies och införskaffande av livets nödtorft, i vilket bl a ingår ett kålhuvud.

Likheten med engelskans ord för denna företeelse lämnas helt därhän, åtminstone för nu.

Vid hemfärden fylldes först en buss, och sedan den, som bloggaren åkte med. Därefter tömdes den första och bloggarens blev fullsatt, och alla undrade vad som hänt.

Så småningom berättades det, att föraren av första bussen säckat ihop och förts till sjukhus, varför en tredje buss inkallats.

Det man tänker på är:

1. Vad hade hänt, om detta inträffat under färd?

2. Hur är det med chauffören? Hoppas, att det inte var alltför allvarligt.

Nåväl, vad skulle nu bloggaren och hans hustru göra med detta kålhuvud?

Bloggaren föreslog kålpudding, medan hustrun ansåg koljox (en ren blandning av köttfärs och brynt kål). Efter diverse diskuterande kom man så fram till ett tredje alternativ.

Vi gör kåldolmar!

Som var och en förstår, så är inte en köksenhet på ett Vinghotell särskilt väl ägnat åt att man där skall tillverka kåldolmar, men skam den som ger sig.

Kålen förvälldes, och kålbladen lades upp var för sig för att sedan så småningom fyllas med köttfärs. Därefter in i micron, som faktiskt är riktigt bra. Reglaget grill kopplades in, och se:

Plötsligen hade underbara kåldolmar sett dagens ljus, och de smakade underbart.

Tänk, vad skulle vi tagit oss till, utan den fantastiska svenska husmanskosten…

Men!

Något säger bloggaren, att det inte är helt korrekt. Någonstans i hans, med oväsentligheter, fyllda hårddisk säger, att det visst inte är svensk husmanskost. Kåldolmarna är importerade, från Turkiet, tror han, för att senare försvenskas.

Ja, ja, så kan det gå.

Förresten det där med Fattigmansbussen.

Varje gång detta uttryck nämns, får bloggaren något skimmer i blicken. Han tänker nämligen då på den danske Fattigmanden, som buteljeras.

Ofta importerades drycken av hans numera framlidne svärfar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0