Jerringpris

180116

 

Precis som en punkterad badboll, pyste luften helt ur Jerringpriset i går kväll, när det uppenbarades, att Peder Fredricson åter tog hem priset - instiftat av sportredaktionen hos Sveriges Radio - ett pris, som skall delas ut till en framgångsrik svensk idrottare för årets bästa idrottsprestation.

 

  

Valet borde varit enkelt, men icke.

Sarah Sjöström har utsetts till årets bästa idrottare i Europa - alla kategorier, men hemma i den svenska ankdammen står sig erövrade framgångar slätt. 

 

Att Fredricson är en duktig och framgångsrik ryttare, är odiskutabelt, men att jämföras med Sarahs framgångar under fjolåret ter sig närmast skrattretande.

 

-  Men det är ju svenska folket som röstat, och de tycker Fredricson är bäst, inflikar vän av ordning.

-  Trams, genmäler bloggaren, det är röstningssystemet, som är orsaken till Fredricsons framgångar i omröstningen.

 

Röstningssystemet  liknar mest ett kyrkoherdeval i den gamla svenska statskyrkan, eller varför inte ett Luciaval, där kandidaten med störst släkt vinner. Den nyinflyttade med mindre kontaktnät, är dömd på förhand.

 

Fredricson fick 38 % av rösterna, medan Sjöström fick 30.

En övertygande vinst, kan tyckas, men icke.

Trea blev Tove Alexandersson, och man kan fundera över ett scenario, där hennes röster skulle fördelats mellan Fredricson och Sjöström. 

Till vem skulle de rösterna gått?

 

I ett kyrkoherdeval innan år 2000 fanns tre kandidater. Den som fick flest röster valdes, även om den personen stod längst ner på de röstandes lista.

De två, som slogs ut, kanske var bättre lämpade och betydligt mer omtyckta, men de konkurrerade ut varandra med resultatet, att den minst lämpade valdes, precis som Sjöström och Alexandersson delade på rösterna.

 

Luciaval skall vi bara inte tala om, men att Jerringpriset devalverats till ett luciaval eller forna tiders kyrkoherdeval är inte bara skrattretande. Det är skamligt.

 

-  Att sedan jag anser ridsport med så höga hinder som de, där Fredricson rider, borde placeras in under rubriken djurplågeri, är en helt annan fråga, men kan det vara rimligt, att utsätta hästarnas framknän för de enorma påfrestningar hoppsporten innebär, frågar sig bloggaren.

-  De kan ju själva inte säga till så som vi människor gör, när något blir allt för påfrestande.

 

  

I övrigt kan noteras, att bloggaren och hans k. hustru under förmiddagen tog lokalbussen till Paralimni och Metro.

De imponerades storligen över busschaufförens elegans vad gällde fotförflyttning mellan gas- och bromspedal, vilket han visade vid varje vägbula, som tydligen uppenbarade sig som en fullständig överraskning, likt hyresavin för vissa i slutet av månaden.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0